Ner, upp, sedan åter ner och därefter återigen upp.
Ena sekunder nere, andra uppe i det blå. När man väl kommit får man en käftsmäll och ramlar igen, men bara för en kort stund.
Det var nog bara chocken för egentligen ser jag det här som min chans att komma därifrån. Fick idag reda på att jag har blivit uppsagd från jobbet f.o.m. 8/5 - 09 (4 dagar innan min trevliga 20:års-dag). Blev självklart ledsen först, för ett jobb är ett jobb och i dessa tider växer de inte direkt på träd. När jag fick tänka på det, och framför allt nu när man fått tänka ännu mer så är jag nästan glad, för jag trivs inte. Jag känner nästan aldrig glädje över att behöva åka och jobba. Får se till att knåpa ihop lite cv'n och söka nya jobb! Det här var en spark i arslet som sa mig "Emma, nu har du din chans!". Och vad gäller nya jobb känner jag inte så stora krav, allt förutom Mc Donalds ungefär. Inget illa mot er som jobbar där, men det vore att gå ner riktigt dåligt i lön och då lever jag hellre på A-kassa!
Det sista uppåtrycket var förresten att alla tjejerna åter var samlade ikväll! :D Sunne var brun och jag vart avundsjuk. Annars blev det som vanligt myyyycket prat, om allt från gammal kärlek, till äckliga australienare och annat smått och gott. Nu måste jag iallafall sova, räckte med att jag somnade i Rockys sköna säng ett tag. Jag är min mamma upp i dagen!
